Emily Dickinson

Han fingrar på din själ
som på tangenter
innan stycket börjar -
han tar det i etapper -
ditt sköra jag får vänja sig
vid slagets fulla kraft
på avstånd först – långt bort -
sen närmre – och så sakta
att du kan andas lugnt igen
och hjärnan – kylas ner-
ett – väldigt – åsknedslag
som får din nakna själ -

När stormar famnar skogar -
är universum – stilla