Senaste
Jag vill – en lista från 2007
Jag vill känna lycka inom mig själv utan yttre behov.
Jag vill se människor med nyfödd och accepterande blick.
Jag vill se mig själv med nyfödd och accepterande blick.
Jag vill ha tålamod.
Jag vill ha en pojkvän.
Jag vill att han ska vara en öppensinnad karl.
Jag vill ha någon som smeker mig.
Jag vill ha någon som skrattar med mig.
Jag vill ha någon som stimulerar sin hjärna.
Jag vill ha någon som stimulerar sin kropp.
Jag vill ta hand om min vackra kropp.
Jag vill älska min vackra kropp.
Jag vill älska mitt välmenande sinne.
Jag vill älska min fantasi.
Jag vill älska varje dag på något sätt.
Jag vill vara tacksam över min tillvaro.
Jag vill leka.
Livet i femtehandsBromma
Jag levde bara på milkshake den sommaren. Päronshake, en säsongsmilkshake på McD’s. Som flytande päronsplit på tunnelbanan, där jag satt egentrendig varje dag med snajdiga ben och halvt upprörda kärleksmelodier i öronen.
Och så blev det en del sushi.
Vännen jag delade lägenhet med hade det största rummet och glutenallergitendenser. Hon blev lycklig som en dotter när jag kom hem med dyr, glutenfri pasta och lagade till. Vi rökte genom fönstren, förstahandsägaren bodde i Italien och kunde inte bry sig. Varje helg realityserie om hudfärg, varje dag dofilus, varje kväll telefonsamtal från rummet bredvid mitt. Och hostningar. I stereo. Både sambon och grannen i lägenheten bredvid hade arga lungor. Fönstret in mot gården var ett basilikafönster. Plantorna frodades. Quornfärssås med vitlök och basilika.
Vi spraymålade med cigaretter i mungiporna och vattenflaska så gott det gick i skuggan och solade. D-vitamin. Promenerade kring slottet, stallet. Min vän berättade om hästar i sin barndom och hon fick konturer av ridutstyrsel runt huvudet och vaderna och en piskande ton.
Jag fick en blomma, en krukväxt, en såndär spontan. Exakt en sådan jag sett på café ett par dagar innan, då hon verkat så avlägsen att jag knappt förväntade mig att hon skulle minnas om hon själv druckit te eller kaffe. Hon sa att det var en PMSblomma och jag tänkte att det måste vara den mest kvinnliga blomma som finns.
© Camilla Holst
© Camilla Holst 2007
Idag är solen en högt placerad lågenergilampa med stark lyskraft.
Den hade svårt att stiga opp imorse, så molnen hjälpte den till högre vyer som ett
medelklassbarn hjälps av egen studsmatta på tomten.
Vibratot av mjölksyran så den kämpar för att hålla sig fast förstärker
skeneffekten och bländar mig ända in i amygdala.
Det känns lika troligt att vår vardags ljuskägla dalar ned samma väg den steg
opp, som att den fortsätter dagsrutten den tagit i tusentals år.
En björn
Han kanske tänker att inget har hänt. Mellan oss.
Det är möjligt att han tror att allt bara sker i hans huvud, men det är fel.
Det sker i mitt.
Och hela tiden gnager känslan av att det är olagligt. Nej, olagligt är fel ord. Dumt klär oss bättre. Såsom homosexualitet ansågs likvärdigt med djursex för inte alltför länge sen. Tidelag var både homosex och djursex.
Att vara förälskad i honom känns lite som att vara betuttad i en björn. Jag får för mig att det skulle kännas lika konstigt att kyssa en björn som att kyssa honom. Lika… otippat.
Inte djuriskt, det är inte vad jag syftar på. Närheten till honom i mitt huvud är inte extatisk, burdus, utan nära. Närvarande. Allomfattande. Aldrig tidigare har någon kunnat omfamna mig i varje por genom ett sms på två ord. Ett enkelt sms. Ett självklart. Och jag vinglar.
Han dyker upp hela tiden, trots att han är en björn. Man kan tycka att han inte borde få plats i min värld; att han inte borde kunna agera mer än att gå på bakbenen på en cirkus, men jag är ingen cirkusdirektör. Mitt hem är ingen manege. Han är ingen björn, jag måste inse det, han är en man och han dyker upp hos mig konstant – ofta sitter han i en stol som råkat vara tom.
Sitter som bara han brukar, sträcker sig efter mig för att kittlas, han är den enda som kommer undan med det och han gör det knappt.
Det stör mig hur någon kan sitta i en stol på ett så attraherande sätt som han. Hur någon kan prata så sexigt som han. Hur någon kan vara som han, och vara det på ett sätt som gör att jag vill vara i krokarna, ikring, bara iaktta. Såsom trygghet när jag var liten låg i att höra päronen skramla runt med disk i köket på lantstället utanför Nyköping;
på samma sätt är nu trygghet att bara ikringkroka honom. Krypa upp i något bekvämt som en stol eller ett hörn eller en soffa och bara titta. Om ens det. Känna till. Veta om närheten.
Ett hummande från honom och jag är såld, fri, kåt, kär – alltihop. Och det behöver inte ens bli något mer än såhär. Det är lugnt. Fastän jag helst av allt ser att jag kryper ihop hos honom, i hans famn, intill. Blir hans för en stund och så kan jag låtsas att han är min. För nu.
© Camilla Holst 2008
Reflections, reflexions, retardations
To reduce my own stupidity, I often ask myself three questions before I speak:
1. Does this need to be said?
2. Does this need to be said by me?
3. Does this need to be said right now?
You don’t need to do it.
I just wanted to say it.
Right now.
Datamancer’s Steampunk Laptop
View the whole victorian music box-ish concept here.
